Min underbara kallbadsresa började vintern 2015. Jag hade redan då duschat kallt regelbundet sedan en del år och det hjälpte bra när den ångest jag drogs med blev för svår. Att man skulle kunna kallbada hade jag inte ens tänkt på.
I början av det året jag började kallbada så kom livet ifatt mig, jag kraschade totalt och blev heltidssjukskriven under många år. Jag mådde fruktansvärt dåligt psykiskt, värk i hela kroppen, svimmade ofta av smärtor i magen, eksem, mina värden var dåliga, sköldkörtelsproblem, håravfall och ja, listan är längre än så.
Men så en dag satt jag i en liten stuga på en liten ö utanför Stockholm och tittade ut över den isbelagda sjön utanför fönstret. Jag hade en dålig dag och då slog det mig att om kallduschar är bra så borde ju ett iskallt bad vara ännu bättre. Jag gick och hämtade en yxa, högg upp en vak nära land, slängde av mig kläderna och hoppade i med hela mitt jag, från topp till tå. Jag var kanske i max 15–20 sekunder och när jag kom upp så var värken i kroppen helt borta och ångesten var på lägsta nivå. Detta höll i sig i 20-30 minuter och jag förstod att jag hade hittat något stort. En väg ut. Ett andrum. En vän.
2016 fick jag min diagnos som var kraftig, livslång, komplex PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) och ganska snart efter hade jag turen att få den bästa traumabehandlingen och det blev en mycket tung, men bra resa. Att då ha kallbaden mellan behandlingarna var det absolut bästa. I ett iskallt bad slutar min hjärna tänka, kropp och själ laddar om och lugnet infinner sig. Den där underbara känslan håller i sig i timmar efteråt. Vissa gånger när jag badar har jag det väldigt kul, jag blir fnissig och på väldigt gott humör. Andra gånger är det ren och djup meditation. Varje bad är det bästa och inget är det andra lik.
Idag är jag fri från alla kroppsymptom jag då hade, min diagnos sköter sig och jag är utbildad kallbads- och andningsinstruktör. Att jag blev det är för att jag fick frågan om jag ville hjälpa traumapatienter med samma bakgrund som mig själv och det ville jag såklart. Idag vet jag naturligtvis därför också vad det är som händer i kropp och själ när man kallbadar men för mig är fortfarande ändå varenda bad ren magi. Att dessutom sedan få hjälpa någon som tar sitt första dopp på någon brygga, ge någon ett verktyg att hantera sina demoner med eller på något annat sätt få möjligheten att visa kallbadens kraft är lika fantastiskt varje gång. Jag kommer aldrig att sluta kallbada. De kalla baden som till stor del bidragit till att jag idag mår bra.
Så länge vattnet var tillräckligt kallt så blev mina bad längre, de skedde oftare och till slut badade jag i princip dagligen då både min kropp och själ mådde (och mår fortfarande) så bra av det. Jag doppar faktiskt alltid huvudet vilket jag också gjort från början. Om jag inte gör det så missar huvudet själva kicken och lugnet jag får i och efter badet, att få huvudet klart och stilla är primärt för mig. Man ska vara försiktig och ta det lugnt, men badet blir för mig inte komplett utan doppet av knoppen.
