Varför sänka ner sin kropp i kallt vatten frivilligt?
Jag är utbildad havs- och islivräddare sedan 30 år tillbaka. Som livräddare vet jag att drunkning oftast inleds med att kroppen sänks ner i vatten och i värsta fall så kommer det vatten ner i luftvägarna och det kan bli dödlig utgång. De flesta drunkningarna med dödlig utgång sker på sommarmånaderna men de sker även under vintermånaderna. Jag funderar på de drunkningar som sker vintertid – beror de på att personerna drunknar eller beror de på hypotermi? I Sverige har vi ingen ordentlig statistik inom området hypotermi så jag får ha kvar min fundering tills vidare.
Som instruktör inom islivräddning så är jag van att vara i riktigt kallt vatten många minuter, men det tar lång tid innan kroppen känner kylan då man har kläder efter väder och klär sig enligt ”lager på lager”. I värsta fall har jag haft en tunn våtdräkt under kläderna.
Det är som surfaren som ville få ut mer av sin surfing, så han tog på sig dubbla våtdräkter och surfade mitt i vintern då vi har bra vind och stora vågor i Varberg, där jag bor. Det tog lång tid innan han kände av det kalla vattnet och även om de dubbla våtdräkterna gjorde honom mer orörlig så kunde han surfa längre tid. Grejen är att du med tjocka våtdräkter, torrdräkter med varma kläder kan vara i vattnet längre utan att du känner dig nedkyld, men en kropp som långsamt kyls ned uppfattar inte faran på samma sätt som en kropp som kyls ned under en kort tid.
Surfaren erfor detta då han fick svårigheter att ta av sig våtdräkterna efter surfandet och när dräkterna kom av så blev han mycket snabbt så nedkyld att han huttrade rejält och kände sig mycket orkeslös. Det tog lång tid för honom att återfå sin normala kroppstemperatur. Samma erfarenhet har jag upplevt efter att ha legat i en isvak med ordentligt med kläder på upp till 30 minuter och stöttat barn, ungdomar och vuxna som klivit utanför sin trygghetszon och ner i isvaken eller genom isen de stod på.
Efter tiden i vattnet så kliver jag upp och i lä, där jag för det mesta, klarat av att ta av mig de blöta, kalla kläderna och komma i torra varma kläder och få i mig något varmt att dricka. Efter en stund så kommer en euforisk känsla och jag känner en inre värme sprida sig i min kropp. Sedan kommer det som från ingenstans. Huttrandet. Det börjar lite lätt längs ryggraden och sprider sig längs bröstkorgen till framsidan och sedan snabbt och intensivt ner i armar och ben. Nu skakar hela min kropp och jag känner att jag inte kan påverka detta, så jag bara låter det hända.
Jag får lite svårt att andas i huttrandet och börjar djupandas. Efter några riktigt djupa andetag så upphör huttrandet och jag börjar fnittra och ler ordentligt. Efter skrattandet och känslan av riktig glädje och lycka så kommer huttrandet åter. Jag börjar förstå att om jag skall ha koll på huttrandet, som jag vet tar mycket energi, så behöver jag djupandades för att få huttrandet att avta.
När jag lärt mig att ha kontroll på min andning så kände jag att jag kunde återhämta mig snabbare utan att det kostar mig så mycket energi. Svaret på min tanke kring faserna efter nedkylning var andning. Alltså kroppens syresättning. Ny sökning på nätet och jag kom i kontakt med Wim Hof-metoden. Den bekräftade det jag upplevt och erfarit men även så förde det mig vidare i mina studier på mig själv och vänner i min omgivning som anslöt till att simma i kallt vatten. Nästa fråga jag erfor var kroppsfett i relation till muskler. Här kom jag över en studie som gjordes 2015, där man mätte kroppsfett och muskelmassa hos 15 personer som simmade mellan Ryssland och USA, ”Beringsund-simmet”.
Jag har en stor kropp och enligt BMI mätning så är jag kraftigt överviktig. Min vän som jag började vintersimma med är vältränad simmare med mycket lite kroppsfett. I studien jag läste så kom den fram till att personer med mer kroppsfett kunde spendera mer tid i det kalla vattnet medan de med mindre kroppsfett kunde prestera mer i vattnet, alltså simma snabbare. Detta innebar också att det tog längre tid för mig att bli nerkyld i vattnet än min kompis, men att han återhämtade sig snabbare än mig. Återigen så kände jag att mina egna studier och slutsatser bekräftades av forskningen. Detta har triggat mig att fortsätta att simma i kallt vatten och att reflektera kring vad jag upplever själv, ser hos andra och läser inom forskning.
Men varför utsätta sin kropp för kallt vatten?
Att simma utan våtdräkt i vatten som har en temperator under 10°c innebär att man måste acklimatisera kroppen under en lång tid. Min acklimatiseringsresa började 2014 då jag som livräddare skulle agera säkerhet åt en vän som simmade långt varje år, men inte ville ligga inne i en 25m simbassäng utan simma i havet. Det var 2°c i vattnet och han simmade med neopren på huvud, händer och fötter, och hade läst att kroppen klarar av att kylas ned och sedan värma upp sig igen. Jag var full av beundran samtidigt som jag kände smärtan i mina tår, fötter, fingrar och händer.
Efter att ha bevakat min vän simma i det kalla vattnet så började jag själv simma bredvid. Vi hade båda neopren på huvud, händer och fötter. Vi tog ut svängarna mer och mer, alltså simmade längre och var i vattnet längre tid. Det blev ju varmare i havet och vårsolen värmde våra ryggar.
Vintersäsongen därpå så slutade vi inte simma utan det var bara att fortsätta allt eftersom havets temperatur föll. Denna vintern så bjöd havet på is och vi fick stålsätta oss för att genomföra våra simningar som nu var två till tre gånger i veckan och vi låg på sträckor upp till 700m i temperaturer under 5c. Då isen kom och havets temperatur stannade på -3c, så lyckades vi prestera upp till 1000m och vattentider på 25-30 minuter.
Vi etablerade fasta rutiner från att vi kom till badplatsen varma efter att ha haft mycket kläder på oss och suttit i en bil med full värme. Det var som en bastu, men vi utvecklade detta till att bara köra andningsövningar och meditation med inspiration av Wim Hof-metoden. Sedan blev det rutin med platsen vi var på, hur väskan var packad, i vilken ordning sakerna vi skulle ha efteråt skulle ligga i till hur vi klev ner i vattnet och började simma. Rutinerna bidrog till att vi kunde lättare introducera vår hobby till andra, samtidigt som det stärkte oss.
Efter att ha simmat i kallt vatten 2-3 gånger i veckan om minst 200m, så började jag känna att min kropp återhämtade sig lättare och lättare. Tredje sommaren så började sommarvärmen att bli besvärande för mig, så jag duschade alltid så kallt jag bara kunde på somrarna. Det var bara att erkänna. Jag är en vintersimmare och livräddare. Vad gör jag nu?
Tävla kan man ju göra i allt och 2015 genomfördes de första is-simmartävlingen och två internationella förbund bildades. IISA och IWSA. Det hade genomförts simtävlingar i kallvatten tidigare. Detta var inget nytt. 2011 genomfördes den första simtävlingen i Skellefteå och i många länder i öst så är simning i isvak en tradition. Som livräddare och simfantast så blev steget till vintersimning inte så långt.
Jag har nu simmat i kallt vatten i 8år och svaret på varför jag gör det är enkelt. För att jag kan och jag är inte ensam, samt att bada kallt och simma kallt hjälper mig att hantera stress och ångest.
Lycka till alla vinterbadare och simmare.
Ett ord på vägen.
”Det är inte farligt att frysa men man skall inte förfrysa”.
Simma lugnt.
