Att bada i kallt vatten.
— Nej, det skulle jag aldrig klara av!
Vet du hur många gånger jag hört det? Säkert 100 gånger och varenda gång tänker jag:
— Klara av det skulle du nog, jag tror helt enkelt inte att du VILL prova.
Sen är det så fascinerande för när jag väl lyckas få med någon ner till det kalla vattnet, så fullkomligt älskar de flesta det.
Men till att få det till en prioritet, en vana, någonting man gör för att helt enkelt må bättre; det steget är svårare.
Viljan att ta steget till att börja bada kallt, den måste vara starkare än tankarna om HUR kallt det är.
Men frågan är ju just den, vad sitter viljan?
För mig satt den i ett form av “begär” att utforska.
Så det gjorde jag.
Jag började bada kallt i Januari 2021.
Efter nästan ett år av covid hit, covid dit, fick jag för mig (som alltid impulsiv) att jag skulle göra det.
Jag skulle minsann bada!
5 Januari 2021 tog jag med mig min dotter och vår hund Sunny, till vår sjö Traunsee, (ja jag bor i Österrike och ja vattnet är underbart!)
Badet gick överraskande fort, men leendet på läpparna och känslan i kroppen bestod och där och då bestämde jag mig för att göra en rutin av det.
Några veckor gick och baden levde kvar.
Det var så klart lite trist att gå själv, men jag hade min trogne fyrbenta vän med mig och kände mig säker, (jag badade säkert genom att alltid se till att någon hängde på Esplanaden när jag gick i vattnet.)
Tillslut fick jag äntligen sällskap av min kompis Melanie och vi fortsatte ritualen ut hela vintern och in på våren.
Vi badade i allt från snöstorm, till de där otroligt vackra vinterdagarna, när solen, trots kylan, ändå ger den där värmen, den som bara vi vinterbadare känner till.
Den som egentligen bara värmer oss, för de flesta andra är så påpälsade, att liksom “den” känslan försvinner.
Det blev att beroende. Men det var inte bara baden som kallade mig.
I den isolerade tid som vi faktiskt levde i det året, så var det så mycket mer.
Det var en halvtimme om dagen, som jag visste att jag fick prata av mig, ibland var vi helt tysta, ibland skrattade vi och fick vara del av nånting så häftigt, tillsammans med någon.
Vi formade en alldeles speciell vänskap den vintern, och den tror jag kommer finnas kvar en länge.
Hur gick det sen då?
Sommaren kom och baden blir en annan upplevelse, inte samma “rusch”, inte samma intimitet, man delar sin badplats med så många mer på sommaren, både på gott och ont.
Samtalen blir längre, för att man inte fryser tårna av sig, solen värmer starkare och man blir liksom mer lat.
Sen kommer hösten.
Den är svår för mig, den där övergångsperioden. Luften blir kallare, vattnet stannar varmare, det var inte min grej.
Så jag bröt upp där på hösten 2021, hittade inte motivationen.
Men jag saknade känslan och det blev några bad den vintern, men tyvärr inte för många.
Kompisen hade andra grejer i livet, sånt som händer.
Jag var ensam igen.
Det var liksom trist. Allt.
Vet inte om det var pandemin som spökade igen, men jag kom helt enkelt inte in i rutinen igen.
Så jag hoppade den vintern, några bad blev det som sagt och jag älskade det, men det var helt enkelt så mycket annat runt omkring den vintern. Jag tror ändå att det var okej med den pausen den vintern, för mig är det viktigt att lyssna på kroppen, vad den behöver och vad den inte behöver.
För det var en kropps grej, det handlade inte om att jag inte “kunde”, det var helt enkelt kroppen som sa nej.
Jag började bada tidigt på våren igen och vattnet var fortfarande kallt, det tar längre tid för sjöarna att värmas upp här. Snön som smälter långsamt, kan stanna kvar länge uppe på topparna.
Det är helt klart en fördel att bo här, för man kan nästan alltid, året om, hitta kallt vatten.
Magiskt.
Så här är jag nu. Laddad som en pistol och redo att ta tag i det kalla vattnet igen!
Övergången har gått bättre i år. Kanske är det för att jag lagt till ett element, jag har börjat springa!
Wow! Den skillnaden, att hoppa i vattnet efter att kroppen svettats och rört på sig, det är en helt annan upplevelse!
Jag känner musklerna dra ihop sig av tacksamhet, leendet på läpparna brer ut sig.
En svettig aktivitet är verkligen någonting jag kan rekommendera, innan ett kallt bad, det blir som en belöning, efter det där lite tuffa man gått igenom.
Jag tror att upplevelsen att bada kallt är väldigt individuell.
För mig ger den en styrka att JAG kan!
“Mind over body.”
Det är mitt mantra när jag ligger där och guppar. Känslan går utöver annat, man är ensam, men man klarar mycket.
För samtidigt som man måste släppa tankarna, måste man samtidigt övertala de, att det här är bra för dig, DU klarar det!
Tankarna liksom stannar upp, samtidigt som det stretar emot.
Kroppen kämpar för att i princip överleva, man måste helt enkelt gå över sin egen komfort.
Man måste lite på andningen. Använda sin hjärna att lugna ner den, blunda: djupa, långsamma andetag.
Gå in in i sig själv. Möta sig själv, där och då. man kan inte springa bort.
Jag och vattnet blir liksom ett i de där tre minuterna.
Och den där underbara känslan att vara en av de som verkligen, verkligen lever med årstiderna, utnyttjar resurserna som finns året om.
Den är starkast av alla.
Tycker jag.
