Vad är det bästa med kallbad? När jag skrev boken Vinterbad – en handbok upptäckte jag att det finns lika många svar på den frågan som det finns kallbadare. Kicken älskar vi alla – den har beskrivits som att dricka tio koppar kaffe. Även närheten till naturen är viktig för många. Kallbadet kan ge en nästan religiös upplevelse, en känsla av att vara en del av något större. För andra överväger hälsofördelarna. Antingen de vi upplever direkt, som mer energi, smärtlindring, starkare immunförsvar och bättre humör. Eller de långsiktiga effekter som forskare världen runt fortsätter att granska, där det bruna fettet aktiveras och immunförsvaret stärks. ”Jag har inte varit förkyld sedan jag började kallbada” är en kommentar jag hört så många gånger att det nästan blir fånigt. Som ny kallbadare undrade jag stilla, är det sanning eller en myt?
För mig är det bästa med kallbadet olika beroende på dagsform och typ av bad. Många följer samma rutin vid varje bad. Själv älskar jag omväxling. Ibland är jag ute efter mindfulness och nedvarvning. Jobbiga orostankar lossnar och sjunker till botten. Andra dagar vill jag känna kroppen spraka av energi efter ett morgondopp, få kraft som bär mig genom dagen. Ibland vill jag vara ensam med mitt bad. Upplevelsen kan vara skör och svår att sätta ord på. Andra gånger är badet fullt av prat. Framför allt tänker jag då på bastubaden.
Bastu – det är ju fusk, tänker du kanske. Helt klart är det inte en lika stor prövning att stiga ner i kylan från en varm bastu, för att sedan slinka tillbaka in i värmen igen. Men bastubadet är en älskad och traditionsfylld form av kallbadande. Själv vill jag gärna göra både och. Ibland kallbadar jag med bastu, ibland utan. Varför välja bort något? Alla bad är härliga men på olika sätt.
Det rena kallbadet piggar upp, jag är kristallklar efteråt och befinner mig i ett förhöjt sinnestillstånd. Innan ett sådant bad värmer jag upp med en timmes rask promenad för att riktigt längta ner i kylan. Sedan snabbt av med kläderna, och om isen ligger tar jag på handskar och sockor av neopren. Fusk, hör jag någon ropa igen. Ja kanske det, men också skönt. För då kan jag vara i längre. Dessutom är handskarna ett skydd om man vill leka med issjok när våren kommer. Helst har jag inte neopren varje bad, för då missar jag tillvänjningen i händer och fötter.
Bäst gillar jag när vattnet är öppet och jag kan röra mig fritt. Simma runt, doppa huvudet och stiga frustande mot ytan. Är det is på sjön har jag inget val, jag hänger stillsamt i vaken. Fokuserar på det som händer i kroppen. Känner kylan i ben och armar lägga sig och sjunka undan. Efter en stund är allt som det ska vara, kylan har blivit det normala. Det känns som att jag kan vara kvar hur länge som helst. Ändå stiger jag upp ganska snart, för jag har lärt mig att jag blir trött efteråt om jag blir för nedkyld.
Om jag kallbadar med bastu börjar jag alltid med en simtur. Sedan stiger jag in i bastun och värmer mig medan veden sprakar. Öronen svider när sjok av ånga rullar över lavarna. Svetten rinner över ansiktet. Jag är ett med värmen. Ibland häller vi doftande oljor över stenarna, vissa sorter får huden av knottras som om jag frös. När hettan blir för svår kastar jag mig i det kalla vattnet, kontrasten ger omedelbar njutning. Jag simmar mellan stegarna. Noterar en isande smärtan i fingrarna. Låter den stickande kylan i benen lägga sig, domna bort. Sedan upp igen, in i värmen, varv efter varv. Efteråt är jag totalt avslappnad, mjuk i både kropp och sinne. Kallbad kan vara många olika upplevelser. Ett dopp i skummande vågor. En stilla nedsänkning i en isvak mörk som natten. Eller välsignad kyla som svalkar en kropp ångande av bastuvärme.
Vad är då det bästa med kallbad? Kanske är det ändå det här med immunförsvaret. För nu vet jag att det stämmer – jag har nämligen inte varit förkyld sedan jag började kallbada.
Lisa Bjerre är författare till Vinterbad – en handbok tillsammans med Heli Björkman (form) och Ulf Huett (foto).
