Tidig morgon i Hälsingland
Jag är som vanligt ”uppe med tuppen”, hemma sover man och barn fortfarande medan jag går mot vattnet. Favoritbadplatsen ligger inte ”nästgårds”, utan jag behöver ta bilen och åka nästan en mil för att komma dit. Men det gör jag så gärna, flera gånger i veckan. För lugnet, stillheten, insjöns kalla vatten…
Baddräkten har redan jag på mig, badlakan och en termos med kaffe har jag packat ner i väskan. Mössa och vantar på förstås, huvud och händer ska hållas varma medan resten av kroppen omsluts av det kalla. Det har precis börjar ljusna, gräset är vått av dagg, snart kommer marken vara täckt av ett tunt lager frost, det är bara en tidsfråga.
Jag rör mig sakta, försöker vara närvarande och medveten i varje rörelse. En känsla av tacksamhet fyller mig medan jag tar av mig kläderna och ser ut över vattnet. Tänk att jag får starta min dag så här. På den här vackra platsen, omgiven av tystnaden och skogen. Bryggan knarrar när jag går ut på den. Brädorna känns kalla mot mina bara fötter. Om några veckor kommer jag ha badsockorna i neopren på, men ännu badar jag helst barfota. Tycker om att känna den mjuka sanden mellan tårna. Ställer mig längst ut på bryggan och tar några djupa andetag. Ser ut över det stilla vattnet, hör några fåglar en bit bort, lyssnar på vinden i träden. Lägger ifrån mig badlakanet, sätter mig på bryggkanten och kliver i. Det är grunt, trots att jag gått längst ut på bryggan. Jag går lite längre ut i vattnet och sänker sedan sakta ner kroppen under ytan.
Kroppen är van nu. Det finns inget motstånd mot det kalla vattnet. Jag slutar aldrig morgonbada, fortsätter bada när sommaren övergår till höst, när höst övergår till vinter och när vinter övergår till vår, och vår till sommar… Jag sluter ögonen en stund, fokuserar på känslan här och nu. Andas långa, lugna andetag. Håller ihop händerna ovanför vattenytan såsom i bön, men det är mest för att hålla vantarna torra. Efter en stund gör jag mig redo att gå upp. Hade kunnat stanna längre, vill stanna längre, men vet också att kroppen mår bäst av lite kortare kallbad nu när temperaturen i vattnet är ensiffrig.
På bryggan tar jag av mig de blöta kalla baddräkten och virar det stora, torra, mjuka badlakanet om min kropp. Tack, säger jag tyst. Första gången det hände blev jag själv överraskad. Mitt tack till naturen, skogen, vattnet kom så plötsligt och oplanerat den där första gången, nu har det blivit en vana. Jag kliver upp ur vattnet och tackar för den gåva jag fått.
Raggsockor på mina kalla fötter och den gamla, slitna men ack så varma och sköna onepiece värmer min kropp. Jag häller upp bryggkaffe från min termos och njuter av värmen från drycken. Morgonens dimmor har lättat, på alla plan. Mörkret har skingrats, jag är vaken nu. Pigg och redo för dagen. Tack!
Katarina Bäckström
