Så som jag ”minns det” var jag fyra år, eller kanske nyss fyllda fem. Julafton hade passerat och lugnet lagt sig vid familjens lantställe på Västkusten. Plötsligt utbrast jag vid köksbordet ”idag ska jag bada”. Mina föräldrar tittade förmodligen med förvåning och misstro på mig, men jag var envis redan då. Så, en stund senare gick vi tillsammans längs stigen till badstranden.
Endast iförd baddräkt och med en bad-ring kring midjan sprang jag överlycklig ut i vattnet för att sedan vända in igen. Om och om igen. Min äldre, och betydligt visare syster, stod vid strandkanten med overall, mössa och tjocka vantar och trampade sönder isen. Det blev nästa års julkort till släkt och vänner.
Något i mig måste ha väckts där och då. Sedan tog det nästan trettio år innan den slumrande kallbadskarriären väcktes till liv. Som nybliven mamma fick jag uppleva hur någon annan plötsligt blev viktigare än jag själv. Trots en turbulent tid i familjen lyckades vi skapa utrymme för jobb, vänner och pulshöjande träning i familjens livspussel. Men med tiden det blev tydligt för mig att en pusselbit saknades.
En höstdag på vårt lilla lokala bibliotek passerade jag en bok, vars konstnärliga svartvita omslag ropade till mig. Boken fick följa med hem tillsammans med högen med bilderböcker. Boken hette kort och gott ”Kalla bad”. Jag blev eld och lågor och när helgen äntligen kom meddelade jag familjen att nu skulle jag börja bada kallt. Min man tittade lika oförstående på mig som mina föräldrar måste ha gjort den där juldagen för många år sedan.
Sagt och gjort. Som de flesta började jag trevande, trippade i på en stenig strand där jag halkade runt på slippriga stenar och fick lägga mig på knädjupt vatten för att bli våt om hela kroppen. Jag chockades över hur kallt vattnet var och hur snabbt jag förvandlades till en guppande isbit. Men, redan vid nästa dopp hittade jag en badstege som någon vänlig själ lämnat kvar över vintern, satte en mössa på huvudet och tog med något att ställa de frusna fötterna på när jag bytte om.
Och känslan, wow, det var som att hitta hem. Ilningarna när det kalla vattnet omsluter kroppen, andningen som blir ytlig av köldchocken för att sedan lugna sig och flytta djupare ned i lungorna. Den krispiga klara luften som omsluter, renar och helar. För mig har de kalla baden blivit en stund av total närvaro och stillhet. På väg till badet fylls jag av förväntan, nästan likt ett barn på julaftonsmorgon, och efter badet rusar endorfinerna och jag blir uppfylld av ny energi.
För mig, som under stora delar av mitt liv presterat och jagat resultat, har kallbadandet fått lov att vara helt utan krav och prestige. Jag badar nog inte särskilt ofta, inte särskilt länge. Jag räknar inte antalet kalla bad, inte mina sekunder eller minuter i vattnet. Jag badar inte oavsett väder eller vind. Det är en sådan befrielse att låta kallbadandet vara kravlöst.
Och när solen skiner, snön gnistrar och havet är spegelblankt, då är det minsann julafton för en kallbadare som mig.
