Kan man bli sin egen mentala coach?

Det var den 19:e januari för några år sedan och jag minns det väl. Himlen var ljust blå och inte ett moln kunde skönjas, varken över sundet eller över Danmark. Vattnet, havet, var mörkblått såsom bara ett mörkblått hav kan vara och vågorna var lätta och stillsamma. Luften, hög och klar, nästan krispig, och marken bar inget täcke av snö. Det var en sällsam skånsk januaridag, oftast innebär årstiden bistra, blåsiga och fuktiga vindar, gärna med inslag av iskallt regn från sidan.

Nu vet jag bättre än att skriva att vattnet kallade på mig men det var ändå som att… vattnet kallade på mig. Eller, det gjorde det såklart inte men alla de blåa färgerna som flätades samman med den svala luften, som för övrigt också den kändes blå, och det underbara vintriga ljuset och havet, som för en gång skull ingav ett lugn, allt det där kunde sammantaget inte motstås.

Ute på piren var jag ensam. Mina bara fötter mot den kalla cementen. Mina bestämda steg nerför badstegen. Mitt plötsliga och lite klumpiga hopp i det 3-4 grader kristallklara och salta vattnet. Havet! Några hastiga armtag, ett dyk, sedan vände jag 180 grader, något armtag till och sedan ett dyk till och sedan upp. Det sprängde i vaderna och lite varstans, kylan kändes starkt runt skulderbladen, cellerna i fingrarna och tårna nästan skrek av smärta och jag tror att hjärtat bultade, av chock men också av lycka. Känslan av att göra något som jag inte trodde att jag kunde. En mental high five till mig själv. Fy fasiken så härligt. Fy fasiken så bra!

Ibland ger små förändringar stora förbättringar

Också, lyckan över att göra något med ögonblicket. Att göra något litet som ger något större. Som varken kräver stora planeringar med framförhållning eller där du behöver märkvärdiga prylar. Inte kostar det något heller, den stora investeringen är den du gör i dig själv. Däremot kräver en förändring ett behov som behöver fyllas. I mitt fall: jag ville utmana mig själv, utforska om jag vågade och om jag kunde. Kanske krävs det ett öppet sinne? Otvivelaktigt behövs motivation och inställning (för det är kallt!). Ibland behövs det också att man är flera som kan sporra varandra, i synnerhet när vädret är bistert, för har man väl börjat vill man ju fortsätta och ett längre uppehåll kan göra att man känner efter väl mycket och väljer bort det. Som med träning, de första träningspassen efter ett uppehåll är de värsta.

Alla vanor består av en återkopplingsslinga i fyra steg

Om man önskar tillförskaffa sig en ny vana såsom att kallbada kan man fortsätta bada in i sensommaren, sen in i hösten, en gång i veckan, säg varje söndag. Efter ett tag uppstår ett behov (om man är en sån som mår bra utav det vill säga) och reaktionen efteråt är det som egentligen skapar det nya beteendet. Välmåendet. Belöningen är effekten av det. En annan belöning är den som sammanhanget i sig kan skapa. Efter mycket tjat i crossfit-boxen där jag tränar fick jag till slut med mig några likar. Sedan någon till. Vi blev ett gäng. Även om det är högst frivilligt att bada när man behagar och alldeles otvunget så badas det varje lördag, tillsammans har vi skapat en vana som ingen av oss vill vara utan. Numera badar vi dock i två olika falanger, en grupp som vaknar lite tidigare och en som väljer att bada efter frukost. I min grupp går vi efter badet hem till mig och njuter en god espresso. Vi kan prata om oväsentligheter och om saker på djupet. Någon gång äter vi en croissant eller amerikanska pannkakor med lönnsirap, lite bacon och blåbär. Blåbär, mörkt blåa som havet.

Fina kallbad på er!

Johan Persson