En magisk stund
Vindstilla, sol och ledig dag. En perfekt kombination för ett vinterbad. Ändå infinner sig inte lusten när jag börjar dagen. Det känns mer som ett måste. Fortfarande finns en viss nervositet inför de kalla baden. Jag har bara höstens erfarenheter att luta mig mot och ännu inte en självklar längtan. Senaste badet vid 3 grader i vattnet skulle någon kallbadsälskare kalla för krispigt. Jag kallade det för tusen nålar när jag delade det på kafferasten. Men jag ger mig iväg. Bara att få gå en promenad till havet en solig vinterdag är ju en lisa för själen. Det börjar kännas bra.
Vid vår fina badplats gnistrar det i frosten på klipporna och på bryggorna. Jag tar några bilder för att minnas. Flyttar mig lite för att få med både frälsarkransen och badstegen – som är borta. Nej, badstegarna har trots allt nyligen tagits upp för vinterförvaring. Lugn. Hopptornets gedigna trappa kan inte monteras ner.
Det pirrar i magen. Den där lilla oroskänslan som infinner sig när jag ska ner i det kalla. Jag tar några djupa andetag och ett par bilder till. Radar upp mina prylar. Denna enkla aktivitet passar mig som minimalist, men ändå har jag skaffat fler och fler prylar för att underlätta: termometern som går att läsa utan glasögon och med en decimal, neoprenhandskar, ett par gamla badskor från medelhavet, sittunderlag att landa på och så … handduken har jag glömt! Hur svårt kan det vara? Men inget ska hindra mig idag.
Solen värmer. Det är ingen brådska med någonting. Lager för lager skalas av och sedan långsamt ner för trappan. Efter ett långt kliv från sista trappsteget står jag på en avsats som är perfekt att sätta sig på för att få vattnet över axlarna.
Nu kommer det! Ett jubel som bubblar från magen och uppåt. Ett tjohoande ut över det blanka havet och ett tack till vår Skapare. Så glad! Så tacksam för stunden som blev min. Tusen nålar finns där, men lyckoruset dominerar. Snart lugnar sig kroppen och sinnet. Jag lutar huvudet mot klippan bakom mig. Jag är i en liten oas som bara är min. En stund som jag hade hoppats på, men som man aldrig kan räkna med. Men så plötsligt händer det – väder, ledighet, havet och jag sammanstrålar. Så tacksam!
