Mina kallbad
Det var traillöpningen som lockade mig att börja bada på vintern. Jag älskar att springa i skogen, på smala stigar genom skog, över berg och förbi söta små sjöar. När löpningen är som allra bäst känner jag mig som ett skogsväsen som färdas fram, jag njuter verkligen av lyckan och tillfredsställelsen av att förflytta mig med egen kraft. Vända mig om och se var jag sprungit, titta framåt igen och se vad jag har framför mig. Det är något djupt mänskligt tror jag att vilja vidare, framåt, ännu längre. Ja kärleken till löpningen har lärt mig springa ultradistanser, senaste loppet var 11 mil längs kusten mellan Båstad och Mölle men tyvärr inte ett enda bad under den löpturen.
För att känna ännu mer, få fler intryck och utmana mig i något som kan uppfattas obehagligt provade jag en vinterdag att bada i havet. Jag hade läst på innan, jag visst det här med att andas lugnt, acceptera kylan och ha extra varma kläder efteråt. Doppet gick jättesnabbt! Fort ner bland tång och stenar, andas tio gånger, fort upp. Jag blev helt fascinerad av värmen som spreds i kroppen, hur jag kunde stå bar i vinterkyla och inte frysa efteråt. Tankarna blev helt klara, energin flödade samtidigt som jag var behagligt lugn. Märklig och mäktig känsla. Jag var fast.
Ja jag kan nog säga att jag är beroende av kallbad nu. Jag badar inte varje dag men flera gånger i veckan när vädret, naturen eller löpningen känns extra vacker. Då vill jag känna ännu mer, gå djupare in i upplevelsen och vara en del av naturen, det gör jag när jag badar.
Det finns tre olika slags bad för mig. Ibland badar jag länge, iallafall så länge jag förmår vilket ofta blir 5 minuter, jag simmar fram och tillbaka och sjunker ner stilla i vattnet en stund innan jag går upp. De baden är planerade med varmt te i termos och varma kläder eller så är de helt nära hemmet i sjön där jag bor så att jag har nära in i värmen. De baden är sköna och uppiggande men kanske inte så spännande.
De flesta baden sker i samband med löpning. Jag försöker hitta en fin plats i lä och gärna i sol för jag har bara någon extra tröja och torra underkläder med mig i löparryggsäcken. Jag kan inte springa med jättepackning och det är inte syftet heller, utan badet ska kännas så naturligt som möjligt men ändå tryggt och säkert med torrt och varmt efteråt. De baden har varit på många fina platser vid havet, i sjöar som jag sprungit förbi, vid klippor, berg, långgrunda sandstränder och till och med i ett vattenfall.
Men några gånger har jag badat helt spontant. Inte förberett med torra kläder och varm dryck utan bara stannat vid en inbjudande plats. De baden får mig att känna mig stark och levande, att jag förmår mer än jag trodde när badet inte är planerat eller tillrättalagt. Eftersom jag springer på ensliga stigar möter jag sällan andra människor så det känns bara härligt att bada naturligt. Jag vränger noga kläderna rätt och öppnar skorna ordentligt. Huttrar naken. Trippar ner i vattnet, låter kylan omsluta mig medan värmen sprids från magen. Jag simmar några simtag ut mot de tunna isflaken, hör dem klirra mot varandra, vänder om och går upp igen. Jag låter vattnet rinna av, stryker bort så mycket som möjligt med händerna och kanske offrar jag en buff eller tar utsidan på jackan och torkar mig. Sen skyndar jag mig på med kläderna innan händerna blir för stela, börjar med överkroppen, sedan tightsen och strumporna så att fötterna värms upp. Naturligtvis är det lite kallt att klä på mig de svettiga kläderna men när jag springer iväg och fårjag så småningom upp värmen igen. Ler för mig själv. Jag är ett skogsväsen som färdas i skogen och genom vattnet under alla årstider. Som en urtidsmänniska. Jag känner mig stark och levande, kanske mer än någonsin. På väg framåt av egen kraft.
