Kylan var min värsta fiende.
Om du har en fiende som du är chanslös mot, vad gör du då? Får över fienden på din sida förstås. Vinterkylan var min stora plågoande och jag besegrade den genom att börja sänka ner mig i vakar. Ha! Försök att komma åt mig nu om du kan!
”Åh, jag skulle aldrig kunna bada på vintern för jag klarar knappt att bada på sommaren.” Ni som kallbadar har alla hört det. Många gånger. Jag också. När jag säger att det där är irrelevant eftersom det inte är samma sak, svarar skeptiska blickar mig att jag inte förstår hur obehagligt kallt vatten är för deras kroppar. För deras kroppar är inte som min.
Fast det är de. Och jag vet mer än vad de som inte kallbadar vet eftersom jag i nästan 50 år också var en icke-kallbadare. Frågan är varför jag ens kom på tanken att börja. Jag som aldrig har gillat fysiska utmaningar, som skyr tävlingar och som går på Liseberg endast för att äta pommes och vakta väskor. En riktig mes är jag.
Av okänd anledning testade jag för fem år sedan ett oktoberbad i havet i Bohuslän följt av ett bad i januari och det räckte för att jag skulle förstå att jag var något på spåret. Kylan har alltid känts som en medvetet ond kraft i mitt liv, den kommer om hösten tillsammans med mörkret och får mig att känna att inget i livet är muntert. Med begränsad rörelsefrihet på grund av för många lager ylletröjor har jag genomlidit mina vintrar drömmande om att förvandlas till en björn. Tänk att ha rätt att försvinna i några månader och inte komma fram förrän risken för frost är över. Kylan går inte att göra något åt om man bor i Sverige, men det går att besegra den genom att visa att man själv är starkare. Jag började att bada minst en gång i veckan hela året. Nu blir det för det mesta flera gånger i veckan och det går inte att sluta.
Kallt är det alltid och tvivlar och tvekar gör jag ofta. Tänker att det här med kallbad det är nog inget för mig. Tänker att jag är en fejk som vill verka cool och därför låtsas att jag gillar att bada.
Min badkompis skrattar åt mig när jag säger att idag tänker jag bara ta ett snabbt dopp. Hon har hört det förut. Jag sjunker ner och börjar långsamt räkna. Ett, jag andas in. Två, jag andas ut och sluter ögonen. Efter tio har jag bestämt att jag får gå upp. Tre, jag andas in med början till ett leende. Det händer aldrig att jag går upp vid tio, för när jag väl har hunnit dit är ingenting längre jobbigt och jag vet att det här med kallbad – det är verkligen något för mig. Jag slutar att räkna och låter mig fyllas av det där åtråvärda, berömda nuet som alla letar efter men som få lyckas fånga. Jag är stark. Jag har kontroll. Jag är lugn och jag kan andas. Jag låter mig inte besegras.
I nuet är kylan inte längre min fiende, den har bytt sida och blivit min vän.
