Mina kalla bad
Det var hösten 2020, den sista dörren till sommaren var stängd och pandemirestriktionerna tvingade hem mig från kontoret till lägenheten. I tre rum och kök och tre steg mellan säng och arbete, tillvaron krympte i takt med att de digitala mötena blev fler. I samma veva fick jag de första känningarna av klimakteriet, jag blev ledsen för småsaker och trängningarna kom allt tätare. Jag kände inte igen mig själv.
Mitt i detta insåg jag att jag måste göra något innan arbetsdagen börjar, något som tar mig ut, som piggar upp och ger lugn. Den 8:e november tar jag mitt första bad. Det är gissningsvis 10 grader i vattnet, frisk vind och jag tycker att det är fruktansvärt kallt. Men efteråt dricker jag mitt kaffe på bryggan, blickar ut över sjön och känner adrenalinet brusa i kroppen samtidigt som värmen kommer tillbaka. Bad två är lika kallt men nu är jag mer beredd och jag gör en kort film där jag frustande doppar mig och avslutar med att skratta, något hysteriskt.
Genom hösten till vintern badar jag, varje vardagsmorgon innan arbetet. Jag lär mig att ta på strumpor, mössa och vantar. Inser vikten av att snabbt kunna dra på kläder efter badet och väljer ull före syntet. 100 bad senare är jag fast, frälst och beroende. Mina humörsvängningar är inte lika påtagliga, jag sover gott och energin är tillbaka. Med de kalla baden får jag möta gryningen och lugnet, jag kyler ner kroppen och det är som om termostaten i kroppen ställs in lite bättre.
Jag gör baden på mitt eget sätt och mäter varken tid eller temperatur, ibland blir det längre och vissa gånger bara en kort stund i vattnet. Idag är badet min egna ritual, en cykeltur, ett dopp, en kopp kaffe, sedan arbete. Jag tycker att jag på det stora hela mår bättre, har färre vallningar, jämnare temperatur i kroppen och lättare att hitta ett lugnande andetag och har svårt att se att det är något annat än kroppens kontakt med vattnet som har tagit mig hit.
Vilket trevligt inlägg🌊