Man ångrar aldrig ett bad
Jag tycker inte om kallt vatten, tycker heller inte om när det är mulet, blåsigt eller om det är ruggigt ute. Så hur kommer det då sig att jag trots detta utsätter mig för kalla bad? Ännu mer förundrar blir jag över att jag fullkomligt älskar kallbad!
När pandemin bröt ut så jobbade jag som bemanningssköterska inom hemsjukvården på en vårdcentral vid Järvafältet i Stockholm. Som för många andra så var detta en tumultartad tid och arbetsbelastningen var extrem. Tidigt insjuknade jag i influensaliknande symtom, men då varken jag eller mina patienter hade varit utomlands och regionen slutade med att testa befolkningen förutom de som var inlagda på IVA så tolkades det som just influensa. Jag var hemma från jobbet i en vecka och jag var så ofattbart trött, hade huvudvärk och en del hosta. Mådde inte alls bra, men återgick till jobbet efter en vecka i sjuksängen.
Jag har ofta ägnat mig åt joggingturer i skogen som ett sätt att rensa hjärnan och för att få mer energi, men efter att jag hade varit sjuk så försökte jag i några veckor att bygga upp konditionen igen men det gick bara inte. Jag fick kramp i bröstet/lungorna, benen kändes blytunga, fick inte luft och höll på att svimma vid ett flertal tillfällen. Förstod inte alls vad som var fel och kunde inte i mitt liv förstå att min kondition hade försämrats så drastiskt på bara en vecka. Efter några månader så lämnade jag blodprov som såklart visade på antikroppar samt att jag något år senare utförde en lungröntgen som visade på att jag har postinflammatoriska stråk i vänster lunga, troligen efter covid-19 så nu i efterhand så är det inte alls konstigt att jag hade svårt med mina joggingturer.
I samma veva så drabbades vi som så många andra av psykisk ohälsa inom familjen och jag kände att jag höll på att hamna i en nedåtgående spiral bestående av b l a oro, stress, frustration och sorg. Hade ingen energi alls att ge mig ut i skogen och än mindre att pallra mig i väg till en yogaklass, men jag kände ett starkt behov av att hitta de där tillfällena med återhämtning samt tillfällen när man tänker på något helt annat än på livets påfrestningar och något som ger energi.
Märke vid den här tidpunkten att det började ploppa upp inlägg på sociala medier, men även i tidningar och tv om kallbad och dess hälsoeffekter. Visst hade jag badat i isvak tidigare, men då hade det alltid varit en bastu involverad, detta var något helt annat. Började att läsa böcker, följa konton på sociala medier och läsa om Wim Hof och blev nyfiken. Kunde det verkligen vara så bra som de menade?
Sagt och gjort, jag övertalade min äldsta dotter en gråmulen förmiddag när vi var i vår sommarstuga ute i Stockholms Skärgård att gå till stranden med mig och bada. Så stod vi där på en öde strand i november -20 och doppade oss. Kommer inte ihåg så mycket av det badet, tror att jag skrek en del och själva ”badet” varade i några sekunder, men vi skrattade efteråt och var mäkta stolta.
Jag insåg att jag även fick jobba med acceptans i och med dessa bad. I början så var det tillfällen när jag bara doppade mig till midjan, det gick bara inte att doppa sig helt. Det gjorde för ont och var för kallt, men insåg efter ett tag att det inte gjorde något, det blev en fin stund vid havet blev ändå.
Vi fortsatte att bada när vi hade möjlighet och baden blev mer lugna och längre och jag tror att anledningen till att jag älskar det så mycket är att jag befinner mig totalt i nuet när jag badar och jag är helt uppslukad av det kalla som omfamnar kroppen, det går inte att tänka på något annat överhuvudtaget. Hjärnan nollställs på något sätt, sen tror jag också att den magiska känslan som infinner sig efter badet är smått beroendeframkallande.
Fortfarande vissa dagar när det är ruggigt ute och jag inte alls känner för att bada så upprepar jag mitt mantra ”Man ångrar aldrig ett bad” vilket är sant i alla fall för mig, så då tar jag min lilla badväska och beger mig till havet och lugnet infinner sig.
Trackbacks/Pingbacks